Båten befinner sig därefter alltid på land utan att någonsin ha rört vid vattnets varma svall, och utan att någonsin komma att röra vid vattnets varma svall. Vågen brusar upp över handen med ett sinne som svär mot dess kraft: som ett outsägligt lent tyg smeker det över fingrarna och handryggen, som något annat, som verklig hud. Den är klar nu, presenningarna nedtagna, stöden borttagna, den vilar på egen köl invid vattnets blanka klang. Borta vid horisonten väntar ovädret som ett okänt, skrämmande öde, men dit åker den inte. Till våren kommer det vackra dagar med sol, hög luft och en behaglig vind, men då sjösätter man den inte.
Det är just avsikten: Båten är byggd för att vila på land, den ska förbli där. Man seglar den på land, man ror den där, inte som drömmar, utan som drömmarnas verklighet.