Hand i hand vänder vi in på den nedlagda banan och möter kungligt motljus
Vi skymtar två gestalter, frusna, gula, rinnande nedför spårgatans brant,
så långt ifrån att de är borta innan vi förmår oss tänka på dem
Inuti ljusfloden brinner viktlösa, svävande, gnistrande insekter
Skornas sulor frasar när vi skjuter fötterna längs de låga grusåsarna
Utan att våra blickar möts når vi kröken efter mer än tusen steg
Ljusöppningen tynger ner bakom träden, väger upp sin stumma spegel
Under dess ljus kastar vi oss sedan av och an, vi vattenvarelser