Atonality

Det bleka, vita månljuset dröjer kvar i den grå morgonen som tunga skivor av tung dimma här och var i sänkorna

Minnet av nattens regn droppar komponerat ned på den stenbelagda innergården, från längornas takfot och kastanjens vissnade, torra löv, i en bitter symfoni

Högakta två pilfinkar som söker frö bland innergårdens löv, rödhaken som hastigt surrar in på logen genom hålet i portens brädor, den stora asken som i stormen välte över ån som ett fallet torn

I förmiddagens grovkorniga ljus följde vi den långa, slingrande muren i den lätta sluttningen över de betade markerna upp mot byn

Ditt ansikte håller emot kaskaden i varje ögonblick av alla omgivningens händelser översvämmande dina sinnen alla alltid vidöppna

Stenarna i den enradiga muren fortplantade i murens längdriktning en våg, inrättad efter en stöt plötsligt fallen tidigare, längre bort

I den plana ytan av ett block i murens nederkant ristar vi på knä med knivens spets våra livs summors vassa siffror

När vi vänder västerut in på den gamla markvägen generas vi över novembersolens påstridiga infall att möta oss bländande

Inuti dig är det inte slutsatserna som lagras, utan ord för ord, ton för ton, som om du var utvald att svälja posterna ur en omätlig liggare

Uppe på höjden ovanför den djupa åravinen där terasserna minner om trehundra år gamla odlingar överväldigades vi av det verkliga i allt

Vi lyssnade till det stycke i fjärran trafiken spelade ur ett partitur fyllt av helt slumpartade toner