Från höjden knappt femtio meter ovanför ravinens botten syns av skogspartiet nere i sänkan genom dimman inga trädkonturer endast det gråsvarta skynket likt en grundmålad duk väntande på något som kommer utifrån
Ån hade på de flesta ställen dragit sig tillbaka till fåran, efter den långvariga översvämningen av åkrökarna, av lågt liggande betesmarker, alsumpskogarna, lämnande efter sig ledningsanvisningar
Helikoptern från söder passerar över mitt huvud mot norr utan att jag får syn på någon del av den – endast ljudet avslöjar dess exakta position på en flytande, obestämbar plats ovan mig
När jag stannar helt stilla i markerna skymtar jag i den yttersta vinkeln av ögat av och till en gestalt, svartklädd, stående helt stilla, granskande mig uttryckslös – så snart jag ser dit är den borta
Över denna häftigt böljande vidd rör jag mig i en starkare känsla av frihet – vad jag än möter här är jag berövad skyddet från de människor jag annars alltid vakar över: Inför det som kommer står jag närvarande, handfallen, gjuten fullkomligt som del av landskapet
Uppe på höjderna stiger snön undan från marken, i ett försiktigt, omvänt regn, av små, närmast osynliga droppar stigande rakt upp in bland slöjans väntande vänner, där det omsluts av den lyfta kappan och förs vidare milt
Jag har bestämt mig för att aldrig stiga upp på den stenlagda grunden till det gamla gårdshusets smala, långsträckta ruin, med resterna av eldstaden som en hög med stenar i den västra änden, då jag inte vill överväldigas av den kör av röster som då frestas berätta allt
I ett limmat häfte med sidor fulla av teckningar i svart gör jag några oläsliga anteckningar över en osäker storm tidigare i veckan, liksom den saknade en tydlig instruktion, var oklar över vad den förväntades åstadkomma
Senare uppe på höjden på andra sidan dalen lättade plötsligt dimman, blottande i den långsträckta sikten de branta sluttningarna mellan höga kullar och dalsänkor, de skogbeklädda höjderna här och var över slätten i fjärran, allt uppställt i förvåning över nakenheten
På hemvägen kommer jag ikapp spåren i snön av en människa på väg åt samma håll som jag, de spår som tidigare passerat den djurgrind jag strax därpå gick igenom, än så länge något framför mig men inte långt borta
Jag gick hela vandringen utan regn men så snart jag kom hem började det falla ymnigt, antingen som ett straff för sveket att välja den andra andningen, eller belöningen för mitt tålamod med allting