Solen gjorde sig obehagligt stor på himlavalvet, tvingande vart och ett ögonblick svälla upp till övertryckets gräns, liksom oförklarat ovillig sjunka i tidens takt under den sena eftermiddan.
Av den höga luftfuktigheten gavs aftonen en skarp, krispig infattning, skarpt klippt ur styv papp med snittytor myllrande av mjuka fibrer, dallrande hit och dit i det glödande ljuset.
Dagarnas heta stillestånd ingav fåglarna, insekterna, de fortfarande blommande växterna, en känsla av olust inför tidens velighet – dess plötsliga oförmåga att para ihop värme och ljus med säsongens skede.
På dagens sista timmes tjocka, mjukt varma strålar seglade tusentals små flugor, stillastående, tillsammans men var och en för sig, inåtvända, lustfyllt djärvt ridande ovanpå vågen i dess väldiga fart.
Från havet följde dimman den kyligare kvällsbrisen inåt land, som flak av tunn, mjölkaktig is, självrådigt fyllande dalar och sänkor med kall, vit, stum gas.
Högt i den närmast helt släckta kvällshimlen flyger stora flockar årskullar av kråkfåglar ljudlösa i mycket hög hastighet mot söder, angelägna att hinna fram i tid.
Den natten sent i september vakade vi, när åska över Öresund kastade sina ljusormar piskande över den svarta himlen, till varnagel, till varsel till alla vantrogna.