He halted in the wind, and–what was that
Far in the maples, pale, but not a ghost?
He stood there bringing March against his thought,
And yet too ready to believe the most.
‘Oh, that’s the Paradise-in-bloom,’ I said;
And truly it was fair enough for flowers
had we but in us to assume in march
Such white luxuriance of May for ours.
We stood a moment so in a strange world,
Myself as one his own pretense deceives;
And then I said the truth (and we moved on).
A young beech clinging to its last year’s leaves.
*
Han stannade i vinden och… vad var det där
Djupt in bland lönnarna, så blekt, inte ett spöke väl?
Han stod där still och mätte mars mot sina tankar,
Ändå alltför benägen sätta tilltro till det mesta.
“Åh, en blommande paradisblomma”, sa jag…
Och det är utan tvivel helt okej för blommor
Om bara vi haft inom oss förmågan anta att i mars
Var sådant överflöd av majvitt vår förtjänst
En stund sen stod vi så, i en fantastisk värld,
Jag som en som bedrar sig på sitt eget anspråk…
Och sedan sa jag sanningen (och vi gick vidare).
En ung bok håller krampaktigt sitt fjolårslöv.