Palatalization

Solen steg långsamt upp över trädridån skjutande framför sig ett glödgat spjut tändande en drivande arkipelag av höga, bergiga, skogbeklädda öar till ett brinnande inferno i det sprängda molntäcket.

Den natten sov jag inför ett fönster öppet för det rastlösa bruset från ett annat havs missräknade vågor, plaskande över vågbrytarens små, kantiga, svarta, oregelbundet huggna stenar, inväntande de vindar som en dag någon gång fullbordade det förestående förödandet av strandhotellet.

Senare överfors under några eftermiddagstimmar hela det platta landskapet av ett knippe övergivna, vilsekomna, längtande vindar, samlande sig till en stark ström hetsande lågt över marker och gårdar, genom byar och samhällen, sniffande bland buskar och under dungarnas träd, i diken, vägkanter, utmed parkernas grusgångar och trottoarernas skarpt vinklade möte med gatan.

På kvällen mötte vi åsen i söder, med den högresta, mörka trädridån skuggad under det täta, skimrande diset under solen ropande genom tillfälliga revor, av och till uppvikta i det tjocka, här och var svartnade molntäcket, långsamt rörande sig mot öster strängt uppställt inför mötet med den anlöpande gryningen.

En tjock, varm stråle fann för några utdragna ögonblick i en vinkel mellan vindsfönstrets övre karm, och den högresta sandåsen, stor nog att gömma en sol, en springa tillräcklig för att föra in över vinden i husets hela längdriktning, krökande sig runt den vita murstocken, hukande sig under dörrkarmens överdel, en varsam, värmande, uppmuntrande smekning, förnärmande de hårdhjärtade dallerspindlarna gömda bak hanbjälkarna intill sina tomma nät, generande de dammiga porträttfotografierna, och de fint slipade, utgångna träredskapen, sedan länge drivande fångna i glömskans spökgarn.

Syrsan sjunger ännu, en vecka in i oktobers blåsiga, becksvarta mörker, under löven långsamt skiftande modet nyans för nyans fram mot fällningen, skrikande i motvinden, seglande i medvinden, inte längre kallande på en framtid, inte sörjande säsongen som förrunnit, stilla i den högljudda sången, anmodande vare sig hit eller dit, anvisande endast just den väg som utfaller ur den sista tonens slumpmässigt bestämda kast.

Till natten över himlen över Ölands södra udde i nordost ett ofattbart stort, på detta håll alldeles tyst åskoväder, med blixtar vidunderligt starka rusande horisontellt, norrut, och söderut, från laddade moln, till lika starkt laddade moln, trängda skuldra vid skuldra i sammandrabbningen hoppressade innanför de yttre, vertikalt förlängda gränserna för den smala landremsan.