när som C plötsligt får impulsen att ta reskassan och rekommendationsbrevet, och sjappa från ressällskapet
Kvinnfolken gingo här i landet med sina öppna tröjor, där endaste lintyget om sommartiden täcker brösten, vilket kommer för dem sällsamt, som äro ovane därvid, ehuru de annorstädes varit vane att se fröknars halvbara bröst exponerade för luft och ögon; men att vidlyftigt resonera över kvinnfolks klädebonad är att taga vatten över huvudet, quantum est in rebus inane!
Det här är ett långt mer besvärligt stycke än vad man i förstone kan tro; man måste hålla tungan rätt i mun när man ger sig i kast med det (måste kavla upp ärmarna).
Det intressanta i texten gäller dock inte först och främst kvinnobrösten (det handlar inte enbart om C och kvinnorna), utan den dubbla (eller tre-, fyrfaldiga) distansering som C (på några få rader) utför här, en distansering vars sista steg tycks kunna ha kraften att välta hela undersökningen över ända, innan den ens kommit igång på riktigt.
Stycket börjar med en beskrivning av de småländska kvinnornas sätt att klä sig på överkroppen: de har öppna tröjor, och under tröjan täcks brösten av ett stycke tyg. Observationen sker inom ramen för huvudfiguren i C´s metod: Han iakttar ett förhållande, och återger det.
I nästa led tar han ett steg bort från sin roll som primärobservatör, och återger nu istället en reaktion på det noterade förhållandet: detta sätt att klä sig ”kommer för dem sällsamt”, ett ’dem’ som nu råkar exkludera C själv. Samtidigt måste det vara sitt eget ressällskap han syftar på (Söderberg och Oxenstierna), eftersom det knappast finns andra i närheten som har anledning att reagera på att kvinnorna skyler sina bröst. Man hör en ton av besvikelse: Dessa andra (alltså inte C själv) är vana vid att se kvinnobröst exponerade för luft (kvinnobröstens synpunkt) och ögon (männens synpunkt), och känner sig därför berövade ett glädjeämne (det man får uppleva ”annorstädes”).
I nästa led igen tar C tillbaka hela resonemanget: den tar sig vatten över huvudet (det är en man), som vidlyftigt resonerar över hur kvinnor klär sig. Här avser han ju just det egenkära ’resonera’, i bemärkelsen ’försöka förstå sig på’, inte den vetenskapliga iakttagelsen av klädesdräkter, inte noterandet, upptecknandet (redan några dagar senare, den 14 maj, gör C en lång, detaljerad anteckning av hur kläderna ser ut på kvinnorna i Virestad). Här synliggörs flera uppenbara samhällsförhållanden: kvinnor är sexuella objekt för männen oavsett att de uppträder i mödosamt arbete, kvinnors art (skild från männens) har obegripliga drag, som män gör bäst i att helt och hållet undvika (inte förhålla sig till).
Det är anmärkningsvärt att C tar till denna tillgjorda fras här (han slår till med den, som man slår till ett obehagligt kryp på väg in innanför halslinningen), bland småländska kvinnor: Bondkvinnors klädnad är vid den här tiden alltigenom reglerad av genomskinliga regler och traditioner, och endast i huvudstaden redan, i begränsade kretsar, förekommer det slags växlingar i klädbruket (det slags emotioner), som skulle kunna falla in under ’det mystiska’.
Samtidigt vittnar frasen om en närhet (erotisk, sexuell) till dessa bondkvinnor, som gör dem synliga som ’människor’ innanför (res-) sällskapets etniska ramar, i opposition till uteslutande kategorier som till exempel ’infödingar’ (jämför mötena med samer under den Lappländska resan, 2 juni).
I nästa led igen förstärker C frasen ytterligare genom att lägga till ett latinskt citat: ”quantum est in rebus inane!” (”hur mycken fåfänglighet i detta”); det är meningslöst (för män) att resonera om kvinnors sätt att klä sig.
Med denna trumpetstöt förflyttar sig C ytterligare ett steg iväg från de småländska kvinnorna, från sitt ressällskap, från resonemang om kvinnors kläder, ja från hela sammanhanget: Han ställer sig bakom ryggen på sin egen text (där den inte kan se honom), himlar med ögonen åt den, och skickar menande blickar åt oss, läsarna.
Texten hos Persius i sin helhet lyder: ”O curas hominum! O quantum est in rebus inane!” (Å mänskors göranden och låtanden – hur fåfängt är inte alltsammans!). Raden utgör startpunkt för en fiktiv dikt, som Persius inte hinner skriva mer på förrän han blir avbruten av en vän som frågar om han verkligen tänker skriva på det sättet. Resten av dikten är en dialog mellan Persius och vännen, där de (mycket kritiskt) diskuterar det rådande litterära modet.
Utropstecknet har en dubbel position: det står till hälften fästat i Persius egen text, till hälften i C:s text, som om det inte helt och hållet ingick i citatet utan är del av den text vi läser. Tecknet har en särskild ställning bland skiljetecknen, eftersom det är ensamt om att uttrycka emotion (om man nu inte vill ge sig in i en undersökning av det vankelmod (mer välvilligt uttryckt: den vilja till nyansering) som semikolon representerar).
Det besvärliga med utropstecknet (jag menar riktigt besvärliga) är att det hävdar en relation till det verkliga subjektet, den som skriver texten. Här skiljer det sig från andra subjektsmarkörer som ’Jag’ eller till och med författarens eget namn, eftersom dessa alltid är inskrivna i textens fiktion, hur enträget än författaren hävdar motsatsen. Utropstecknet påstår närvaron av ett verkligt, levande subjekt, vars äkthet är så oavvislig att det inte går att sätta ’verkligt’ inom citationstecken. Just därför skapar också användningen av det sådan obehagskänsla hos läsaren, som när en människa klär av sig naken för att försöka bevisa att han eller hon ’är utan masker’. Därför är också missbruket av utropstecknet så pinsamt (som att streaka varje dag).
Utropstecknets centrala funktion är att peka mot författaren själv, vilket läsaren måste uppfatta som ett brott mot avtalet, ett försök att utnyttja situationen (som när en författare (oanständigt) smyger runt i bokhandeln och stoppar in handskrivna meddelanden till läsaren (till köparen) i sina egna böcker [JH-Å]).
Det finns ett annat intressant skiljetecken som ibland (i användning inom citat är det ett tydligt uteslutningstecken), har samma typ av funktion som utropstecknet – att vilja peka ut ur texten – men med ett annat mål i sikte: läsaren själv. Det element jag tänker på är när man låter en mening rinna ut i ovisshet genom att avsluta den med tre punkter: …, punkt punkt punkt.
C slutar stycket som föregår det citerade med just detta formelement (i originalutgåvan och i NoK:s utgåvor; i flera mellanliggande utgåvor är det, av politiska skäl, ersatt av ett stycke om gödsel). Han skriver angående svedjebruk att det, även om det har goda sidor, bör användas med måtta: ”Skulle svedja förnekas smålänningen, stannade han ansenligt i underbalans vid brödet och finge med en tom mage se på en steril ödemark, i hopp för sina eller andras efterkommande efter ett par hundrade år, som dock näppeligen kunna vinna frukt av en otacksam jord och stenig Arabia infelix. Sed sit modus in rebus…”