när som C är på väg att gå ner sig i en sjö, med en balja över huvet
Korngrodorna skreko mot aftonen, liksom man hade på långt håll och halva milen bort ringt med stora klockor, fastän de voro nog nära i pussarna. Det faller mig helt sällsamt före, att detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån. Om man om sommartiden välver ett ämbare över huvudet och i en sjö drar sig neder under vattnet och då ropar i ämbaret, höres det på samma sätt långt ifrån. Sicilianska poeten berättar om Herkulis dräng Hyla, som gick ut att taga sig ett ämbar vatten i källan; men nymferna, som blevo kära uti honom, drogo honom ned i källan. Herkules begynte ropa efter drängen, som var så länge, då han svarade med så dum och svag röst, att han trodde honom vara hela 3 kvarten ifrån sig, där dock källan var invid honom, ävensom våra korngrodor. Bönderna kalla detta slaget av grodor korngrodor, emedan, då de begynna höras, kommer rätta såningstiden för kornsädet.
Men vad ska han då i sjön att göra? Med ett ämbar över huvudet? Eller mindre slängigt uttryckt: Hur ska vi egentligen förstå värdet i den ovanliga figur C framställer här:
# Grodorna skriker på ett sånt sätt att de låter som de var långt borta, men är egentligen alldeles nära
# Den som inte upplevat detta
[tänk ändå på att C skriver till sina samtida, människor som lever på korngrodstiden (jämför till exempel den helt hyperrealistiska iakttagelsen från natten den 28 maj, på väg mellan Vittskövle och Ravlunda: ”Grodorna spelade i kärren mot natten med ett oupphörligt kacklande, det de kontinuera var natt intill midsommar, där de hos oss sluta sin lek med frya vårtiden. De hade ett helt annat läte här på orten och smattrade som gäss eller ankor och måste alltså vara ett helt särskilt släkte ifrån de svenska, och som jag tyckte på utspråket av tvenne slag.”), även om man förstås måste utgå från att den tänkte läsaren inte är infogad i Ravlunda-traktens ljudlandskap]
kan då jämföra med det ljud som uppstår, om man går ner under ytan i en sjö, med en balja över huvudet, och så vidare
# Att det förhåller sig på det senare sättet intygas av Theokritos, som i en av sina idyller beskriver hur Hylas (”Herkulis dräng”) dras ner av nymferna i en källa när han ska hämta vatten åt Herakles och de andra argonauterna. När Herakles saknar Hylas börjar han leta efter honom. Han ropar efter honom tre gånger, men när Hylas svarar hörs hans röst långtifrån, trots att han är alldeles nära
”ävensom våra korngrodor”… Det vill väl säga: ’De grodor vi just nu beskriver’, snarare än ’våra svenska grodor’…
Har vi inte redan i detta konstigt inskjutna tillägg tecknet på att C själv plötsligt upptäcker hur tanken glider, liksom oanständigt; som handen som får fatt i armstödet precis i det ögonblick jag håller på att falla ur stolen sekunderna efter att jag somnat, eller bättre: den tanke som rycker mig tillbaka till vaket tillstånd just som jag somnat in vid ratten…
Den avvikelse i skräckdrömmen – ett envist rop, en verklig smärta – (på en gång inuti och utanför drömmens landskap) som till sist räddar mig från det fasansfulla slutet, och med ett ryck tar mig tillbaka till den andra världen.
– Och visst är väl ”detta djurets läte skall höras liksom långt bort ifrån” inget annat än en drömmens figur, en av dess urgester.
Det är ännu mer tydligt i den idyll nr XIII av Theokritos som C hänvisar till. Herakles oroar sig för Hylas och ropar efter honom: ”’Hylas!’ han ropade högt tre gånger av hela sin strupe; ynglingen hörde det ock tre gånger, och upp utur vattnet trängde en dämpad röst, och fast nära, han hördes som fjärran.” På grund av denna hörselvilla springer Herakles och letar på andra håll. Han hittar inte Hylas, som aldrig blir återfunnen.
Det är ett av mardrömmens skarpaste märken att normala funktioner, som skulle kunna rädda en, är satta ur spel eller förvrängda: att sträcka ut handen mot något som är alldeles nära, men ändå inte nå fram; att springa i full fart men ändå inte kunna komma undan den skrämmande förföljaren som rör sig oändligt långsamt; att ropa för full hals och ändå inte höras annat än alltför svagt för att kunna räddas.
Hur ska vi kunna bortse från närvaron av detta märke i textpassagen från den 30 maj?
(Hur ska vi för den delen kunna bortse från den homoerotiska bakgrunden till dramatiken i Theokritos idyll, ja bakgrunden till idyllens hela mening? C bestämmer förhållandet mellan Herakles och Hylas som ett förhållande mellan herre och dräng, medan det ju i själva verket är ett förhållande mellan två älskande; just därför oroar sig Herakles så djupt över att Hylas är försvunnen, just därför rusar han ursinnigt fram över skogar och berg i sitt sökande, just därför blir han också kvar när Argos efter lång försening kastar loss. C kan ju inte vara okunnig om denna förutsättning.
[Och ska för den delen inte också Hylas försvinnande ner i vattnet förstås just utifrån detta kärleksförhållande (mellan en ung och en äldre man; mellan en son och en far, förbundna i en intimitet utöver blodsbandets kärlek)? Snarare än att det är nymferna som lockar Hylas mot hans vilja, är det hans egen djupa olycka som drar ner honom i vattnet: ”Nymferna sutto därpå med gråtande gossen i skötet, talade smekande ord och försökte trösta hans sinne.” Inför denna kärlekens mest tragiska konsekvens får idyllen sin mening, den där Hylas själv väljer att lämna den älskande, Herakles (just som en obeveklig konsekvens av kärleken). Därför är också Herakles förtvivlan dubbel (”Lovers are maniacs”): Hylas har inte bara försvunnit för alltid, han har försvunnit av egen vilja (han svarar på Herakles rop, men så svagt, så långt bortifrån fast han är så nära, obevekligt glidande bort från den älskandes hjärta), tvingad av kärlekens olycka.]
Är det inte därför just kärlekens djupa sorg som är uppväckt genom denna hänvisning till Theokritos idyll?)
Är inte hela textpassagen i verkligheten en drömsekvens, en serie resonemangsled där C för ett ögonblick tappar kontrollen över sin text, eller bättre: där texten narrar sig själv (narrar C), hittar en spricka där den kan öppna mot ett schakt (en brunn) med bottnar som brister, en efter en?
Den spricka där grodornas egendomliga skrikande ropar fram skräcker och längtan som annars den här textens inre lagar förbjuder.