29 maj,

när C gör en anmärkning om vad som inte finns

Ormar äro ganska sällsynta vid Ravlunda

När jag träffar E i Stockholm berättar han för mig hur mycket han älskar sitt land utanför Norrtälje. Att få vara där är det bästa han vet. Det finns bara en sak som förmörkar lyckan, och det är myggorna. E avskyr myggor. Han hatar dem så mycket att han skulle vara beredd att ge bort sina dyrbaraste ägodelar, bara han slapp myggorna (ett modernt förbund med makterna: man pröjsar för ett mirakel).
   Jag berättar för honom att det inte finns alls särskilt mycket mygg där jag bor, i Skåne (och jag antyder att barnen i mina hemtrakter gjort just precis det offer han är beredd till). E häpnar över möjligheten att det finns en del av Sverige fri från denna plåga.

När man lägger märke till (räknar upp) det som inte finns, är det väl för att man saknar det (av vilket skäl det nu än är), eller för att man avsiktligt letar efter det (av någon anledning: man inventerar).
   När C gör en anmärkning om ormarnas frånvaro åstadkommer den ett litet skred i vår syn på hans metod.
   Det handlar inte först och främst om tveksamhet inför giltigheten i det empiriska grundsteget (ingen sätter den ifråga), även om jag inte kan låta bli att undra över hur slutsatsen kommit till (han är ju bara här några dagar, och fastän han far hit och dit och noterar allt han ser, är det ju ingen ormexpedition han är ute på). Det låter inte heller som att han återger hörsägen: “Har ni mycket ormar här?” “Nä” – snarare hävdar han här en allmän slutsats: “Ormar äro…“.
   Det anmärkningsvärda är istället konsekvensen av att C här introducerar den negativa listan som en del av sin rapport, och som en oproblematisk parallell till den positiva listan (C som är den positiva listans världsmästare, C vars stil är djupt nedspikad i listans form, lika hårt som om “lista” var språkets väsentligaste grundtecken; C för vilken listan (den oändliga, den mikrodetaljerade listan) utgör ett slags hemlig energipunkt, ur vilken inte bara livskraften i allmänhet uppväcks, utan också mer preciserat själva lusten, begäret, upprymdheten).
   Om man negerar det perspektiv C valt för sin undersökning (med dess omätliga vidd, dess hisnande kast mellan sandkorn och gudar), får man en värld som saknar logisk ram.
   Arbetet med att räkna upp innehållet i den världen är utan slut; och värre: det öppnar bottenlösa avgrunder.